Björne har ju fyllt hela två år nu och tydligen gått och blivit en förståndig kille. Han gjorde matte oerhört stolt igår vid ett otrevligt hundmöte. Inte för att Björne brukar klara hundmöten dåligt, men detta var något särskilt. Vi mötte en ytterst aggressiv pitbull som skällde, morrade och drog målmedvetet mot mig och Björne. Det är inte så ofta vi möter hundar som vill äta upp oss, men det här var ett tydligt fall på en sådan hund. Vi gick åt sidan medan hundens husse försökte brottas med den, tillräckligt för att hålla den ifrån att rusa emot oss. Så hur reagerar då herr Björne? Jo visst reagerar han, men inte exakt som jag hade förväntat. Han spatserar nämligen runt till min vänstra sida och börjar gå finaste fot... Inte nog med det, han ger mig en klockren kontakt och tittar mig i ögonen under hela tiden vi passerar den rytande hunden! Jag såg att det ryckte till i huvudet och ena örat ett par gånger när den arga hunden fick till lite extra kraft, men Björne bara fortsatte att titta på mig och såg så himla cool, stolt, bestämd och självmedveten ut att jag blev alldeles ställd. Hur hände det där? Jag försökte ju inte ens! En upprymd, stolt och lycklig matte promenerade stadigt vidare medan den ilskna hunden försvann bakom oss.
