Jag har haft en teori om att det under hela Björnes hälteperiod har handlat om denna envisa knöl och inte om något annat. OCDn tror jag att man hittade i förbifarten ärligt talat. Hudspecialisten förstärkte helt klart mina misstankar.
Det var även skönt att få träffa någon som faktiskt verkade veta vad hon pratade om. Vi har varit hos flera veterinärer med denna knöl och fått penicillin efter penicillin samt prat om allergiutredningar som det enda alternativet. Det första denna specialist säger är att hon på rak arm kan utesluta någon form av allergi. Han har nästan oförskämt bra hud och päls för att det ska kunna röra sig om allergi. Hon tycker alltså att vidare utredning där vore helt onödigt. Kändes oerhört skönt att höra att furunkeln inte är orsakad av allergi.
Det tråkiga är ju dock att furunkeln då givetvis har någon annan orsak. I detta fall handlar det om en belastningsfurunkulos, som tydligen förekommer bland tyngre raser och beror på att hunden belastar den yttre tån på ett sätt som leder till denna onda cirkel med inflammationer och skavsår. Det goda i det onda är att det finns hopp och möjlighet att behandla. Det sura är att han aldrig kommer ifrån anledningen till furunkeln utan att det endast handlar om att behandla och minska inflammationerna. Slutprognosen var iaf positiv och jag är väldigt glad att jag äntligen gick till rätt veterinär.
Fick återigen kommentaren från veterinären att jag har en "ovanligt trevlig cane corso". Roligt med positiva kommentarer om mentalitet men tråkigt att det uppfattas som ovanligt inom rasen. Fått höra det åtskilliga gånger.
Nu när hoppet glimrar i fjärran vågar vi oss kanske se en vår fylld med träning och tävlingar. Den efterlängtade rutan har fått ligga på is alldeles för länge, men nu är det bannemej dags!
 |
| Lägg till bildtext |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar